Skrivarsafari 2010
Skrivaräventyret från insidan
”Ni är nog den konstigaste gruppen här i år”, säger Daniel Söderlind, vikarierande producent på Fridhems folkhögskola.
Jag tror att kommentaren gör oss stolta, det verkar så på garvandet i gruppen. Vi har både skrivit och ”burit oss åt.”
Ingrid, en av deltagarna i årets Skrivarsafari på Fridhems folkhögskola, berättar om kursveckan från ”insidan”.
Tack för en fantastisk vecka!
Det är nu några dygn sedan första Skrivarsafarin avslutades. Det blev en fantastisk vecka. Vilken fin grupp! Ni var verkligen modiga, protesterade inte någon gång när jag och EB fick er att stå på stolar och berätta historier, knåda lerklumpar, rita porträtt utan att titta på papperet, ligga på rygg på marken och göra ljudmoln, gå sinnenas promenad med leopardmönstrade ögonbindlar.
Övningarna satte igång saker. På insidan. Hur förhåller man sig till sina blockeringar? Flödesskrivandet verkade vara en bra övning. Några av er kom i kontakt med något känsligt och angeläget, kanske för första gången på länge, men framför allt hade vi roligt.
Höjdpunkten var torsdagkvällen, med stompkursens uppvisning, magdansarna, Emil Jensen och vår egen myspyshörna i äppelträdgården med ”berättelser vid lägerelden”. EB och jag blev verkligen grundlurade, när vi efter en repris på ljudmolnet öppnade ögonen och den skumma sommarkvällen fick oss att se syner. Vin och choklad. Som visade sig vara sant! Tusen tack, vilken överraskning!
Vi hoppas att det blir skrivarsafari på Fridhem nästa sommar igen. Vem vet, det kanske blir någon annanstans förr än vi anar. 😉
Resan fortsätter, in i det okända
Det är intressant hur mycket man faktiskt hinner med på ett par dagar. Det känns som att vi har varit här en vecka, minst. Och hur tycker då inte deltagarna att det är, som ”jobbar” med utmaningarna som vi utsätter dem för.
Det finns en resplan och den följer vi med vissa avstickare. Idag blev det ett lysande tillfälle att skriva en riktigt klyschig kärleksförklaring, att bre på riktigt ordentligt. Några läste upp sina alster under skrattparoxysmer. Nästa steg var att skriva samma text men byta ut klyschorna mot egna, nyskapande ord. Det var lite känsligare. Då blev det ju genast personligt. Och kan man egentligen sätta ord på kärleken, så stor som den är, var en fråga som dök upp.
Vi har arbetat med våra sinnen, inifrån och ut. Tio kilo lera kom till användning. Femton personliga klot vandrade runt i vår ring. Nästa steg var att ge lerkloten karaktär, själ hade de redan, och skriva en inre monolog. Dessa karaktärer fick i nästa steg träffa Åke Karlsson, en person som vi gemensamt skapade utifrån en karaktärsmall, á la Elisabeth George. Det fina var att trots att han inte verkade så trevlig vid en första anblick, så bemöttes han med respekt och visade sig ha goda sidor. Intressant.
”Mitt skrivande som en plats” – det kan vara allt från en avfyrningsramp till en ballong som man fyller med sin luft, sin ande.
Kvällen avslutades med den suggestiva övningen ”Rum X”. Vi preparerade ett rum med diverse rekvisita. Var och en fick en minut på sig att gå in i rummet och försöka greppa stämningen, fantisera om vad som hänt där. En kontaktannons, några tarotkort, en piska, en sydväst och ett par galonbyxor modell större mm. På fredag förmiddag får vi höra resultatet.
Het inledning på Skrivarsafariveckan
Klockan tio välkomnades alla till Fridhem i sedvanlig ordning. Att se och höra Daniel, vikarierande sommarproducenten, presentera skolan och alla grupper är stor underhållning. Den här veckan pågår tio kurser, totalt etthundraåttioåtta deltagare bor på skolan och ägnar sig åt allt från stomp till att gjuta trädgårdsdesign i betong. Det är ett väloljat maskineri och mycket handlar det om personalens positiva inställning. Ingenting är omöjligt. Det smittar av sig.
Syftet med den första Skrivarsafaridagen har varit att få alla att känna sig välkomna i gruppen, att skapa en lekfull atmosfär och insikten att det finns guldkorn där man minst förväntar sig att hitta det. Vi har arbetat med flödesskrivande, hinder och begränsningar och upptäckt att det kan vara stimulerande för kreativiteten, men också motsatsen.
När värmen blev för svår på eftermiddagen satte vi oss i skuggan i äppelträdgården och fortsatte där. Det uppskattades. Skrivande, delande och en fysisk ryck-upp-mig-övning, avslutades med en frivillig skrivövning att ta med upp på rummet samt en summering av dagen. Hur känns det nu, med ett ord? Det visade att dagen hade varit en positiv upplevelse.
Fridhem är känt för sin kvällsunderhållning. Den första kvällen rivstartade personalen med improvisationsteater, en tradition. De är fantastiskt begåvade allihop, alla tidigare elever på skolan. Snabba att snappa upp publikens förslag på intriger. Dramat ”sista flyget från askmolnet”. Den terapeutiska bartendern som ska gissa sig till sina kunders problem. Imorgon kväll pratar Jan Sigurd om sitt författarskap.
Tack för idag. Ett särskilt tack till EB för fantastisk side-kickin’. Imorgon väntar nya överraskningar.
Äventyret kan börja
Det är sommarens varmaste dagar. Jag och EB, min side-kick, heyhoka, ”gumman i lådan” anlände hit till Svalöv och Fridhems folkhögskola igår kväll, efter åtta timmars resa i varsin bil. Vi gjorde flera stopp under vägen för att sträcka på benen, proviantera, svalka oss och prata om det som vi har framför oss de här dagarna.
För att göra det extra svårt för mig hade jag initierat en fotoaktivitet på Facebook: ”Fotoblick – en bild i timmen en hel dag” och den dagen råkade infalla just igår. Det blev mest bilder i farten, småländska skogar och vägkrogar, men så är det ibland.
Klockan är halv fyra på morgonen och det är väldigt varmt. Jag har öppnat fönstret på vid gavel. Den fantastiska växtligheten på fasaden – är det vildvin? – trevar sig in i rummet. Fåglarna kvittrar för fullt utanför. De är väl helt utslagna mitt på dagen, de stackars krakarna.
De väckte mig och jag ligger här och kan inte riktigt somna om. Kläcker den ena fyndigheten efter den andra om vad jag ska säga för att välkomna alla deltagare till Skrivarsafarin om några timmar. Inser att jag är som mest fyndig den här tiden på dygnet. När jag vaknar ”på riktigt” kan jag inte riktigt minnas vad som var så klipskt.
Helt klart är att man inte kan planera och förbereda allt till hundra procent. Vi är femton olika individer, alla med olika bakgrund och erfarenheter. Vi har lufsat fram ur skogarna till samma vattenhål och kommer att skapa de här fem dagarna tillsammans. Utan att veta mer än vad mina medresenärer heter tror jag att vi delar nyfikenheten och leklusten.
Kan man få några timmar sömn till, tack, pippifåglar?
Skrivarsafari® 