Resan fortsätter, in i det okända
Det är intressant hur mycket man faktiskt hinner med på ett par dagar. Det känns som att vi har varit här en vecka, minst. Och hur tycker då inte deltagarna att det är, som ”jobbar” med utmaningarna som vi utsätter dem för.
Det finns en resplan och den följer vi med vissa avstickare. Idag blev det ett lysande tillfälle att skriva en riktigt klyschig kärleksförklaring, att bre på riktigt ordentligt. Några läste upp sina alster under skrattparoxysmer. Nästa steg var att skriva samma text men byta ut klyschorna mot egna, nyskapande ord. Det var lite känsligare. Då blev det ju genast personligt. Och kan man egentligen sätta ord på kärleken, så stor som den är, var en fråga som dök upp.
Vi har arbetat med våra sinnen, inifrån och ut. Tio kilo lera kom till användning. Femton personliga klot vandrade runt i vår ring. Nästa steg var att ge lerkloten karaktär, själ hade de redan, och skriva en inre monolog. Dessa karaktärer fick i nästa steg träffa Åke Karlsson, en person som vi gemensamt skapade utifrån en karaktärsmall, á la Elisabeth George. Det fina var att trots att han inte verkade så trevlig vid en första anblick, så bemöttes han med respekt och visade sig ha goda sidor. Intressant.
”Mitt skrivande som en plats” – det kan vara allt från en avfyrningsramp till en ballong som man fyller med sin luft, sin ande.
Kvällen avslutades med den suggestiva övningen ”Rum X”. Vi preparerade ett rum med diverse rekvisita. Var och en fick en minut på sig att gå in i rummet och försöka greppa stämningen, fantisera om vad som hänt där. En kontaktannons, några tarotkort, en piska, en sydväst och ett par galonbyxor modell större mm. På fredag förmiddag får vi höra resultatet.
Skrivarsafari® 